FRITT FRAM ISSN 1403-1582

 

 

 

 

FREDRIK FLINK

 

VITTNESMÅL

 

 

 

 

 
 



En dag såg hon sanningen i vitögat

då vände hon om och sprang hem

en enda gång mötte hon sanningen

och aldrig ville hon se honom igen
 
 

För inte är sanningen vacker

nej, snarare är han grotesk

inte är sanningen ljuvlig och ren

nej, snarare bitter och besk
 
 

Så vände hon hem till lögnen igen

han slöt henne i sin famn

där glömmer hon genast sanningen

då lögnen viskar hennes namn
 
 

(Lisa Ekdahl -94)














INLEDNING

 

 
 
 

Ett vittnesmål ska ange sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. Det här är sanningen. Den väjer inte för pinsamheter, känsligheter eller namnuppgifter.

Det här är inte en debattbok om mobbning. Jag söker inte sympati. Du som vill ha solskenshistorier om konflikter som löses i samförstånd, mobbare som blir förlåtna och mobbade som lever lyckliga i resten av sina liv, kan sluta läsa här, för här kommer du bara att möta bitterhet, oförsonlighet och - sanningen.

Rätten att berätta sanningen tillkommer egentligen var och en utom i den mån man avgett ett frivilligt tysthetslöfte. Och det har jag inte gjort. Men den som har vandrat genom skräcken i ett kvarts sekel har ännu mer än rätt att berätta sanningen. Han har en odiskutabel rätt att hämnas genom att berätta sanningen på ett för gärningsmannen så smärtsamt sätt som möjligt. Hela världen ska få höra sanningen. Låter det patetiskt? Kommer världen att göra narr av mig? En terapeut sa en gång till mig under en av alla kriser som bödlarna orsakade: Du har gått igenom så mycket sorg och förtvivlan så du vet att du klarar det här också.

Problemet är inte alls att jag inte har rätt att berätta sanningen utan att jag inte kan berätta allt. Somliga saker minns jag inte och elaka tungor kan naturligtvis lägga mig det till last, men det kan jag som sagt ta. Andra saker gör fortfarande alltför fruktansvärt ont för att kunna berättas. Jag måste alltså avstå från min självklara rätt att berätta hela sanningen. Smärtan, skräcken, förnedringen, maktlösheten, kraftförlusten, glädjedöden hör till det jag aldrig kan beskriva. Det här är ju för övrigt som titeln antyder ett vittnesmål, inte en dagbok eller en journal från psykoanalys.

Det ligger faktiskt i sakens natur att min berättelse blir fragmentarisk, ett av ändamålen med denna form av terror - "mobbning" - är ju just att offret aldrig ska kunna berätta sanningen. Det hör för övrigt till det som många lärare, föräldrar och andra "vuxna" aldrig tycks förstå, att "barnen" kan vara så iskallt beräknande förtryckare. Det kommer tyvärr att göra det svårt för många att förstå vad alltihop egentligen handlar om. Annars hade jag nog berättat för länge sedan. Det viktiga är att världen får veta att dessa män, som nu lever någonstans, eller gärna för mig är döda, har levat som förtryckare, bödlar och människojägare. Varje bödel skall veta att Sanningen hinner ikapp honom, kanske när och på ett sätt som han minst av allt önskar.

Det ligger också i sakens natur att det blir mig och inte bödeln som samhället straffar. Samhället har aldrig brytt sig ett skvatt om det som jag utsattes för. Samhället finns uppenbarligen till för att ytterligare trycka till de förtryckta. Men återigen, om man så klipper till med tio års fängelse, vad gör det mig? Jag har redan suttit av tjugofem år, gör jag inget åt det så kan jag få sitta av femtio år till. En sådan rättegång drivs inte mot en brottsling utan mot ett vittne - den blir inte ett brottmål utan ett vittnesmål.

Nyligen såg jag på Text-TV att föräldrar till elever vid en skola i Helsingborg kräver vakter i skolan eftersom eleverna dagligen utsätts för våld och trakasserier. Det var väldigt skönt att få läsa för det var precis vad jag önskat alltsedan den tiden, det var rentav det enda jag önskade och det enda som hade kunnat förhindra det jag utsattes för. Men redan när jag började läsa visste jag hur kravet skulle komma att mötas från människor som inte har den blekaste aning om vad det handlar om. Eftersom man inte är beroende av att terrorn stoppas, så väljer man att behandla alltihop som samhällsproblem i allmänhet. "Vakter är fel sätt, det måste finnas andra sätt." Hur kan man veta det om man inte vet vad man talar om?

Bödlar kan inte stoppas med goda föresatser utan bara med handgrepp. Jag tror på makt och att var och en kan använda den lilla eller stora makt man har till att stoppa illgärningar av de mest skiftande slag. Själv njuter jag av att använda min lilla makt så. Jag tror på våld mot våld men endast mot våld. Det enda som gör mig mer upprörd än våld mot oskyldiga är när samhället väljer att straffa den som använt våld för att försvara sig själv eller någon annan oskyldig mot våld. Det är den ultimata förnedringen och det yttersta rättsövergreppet. Det skall enligt svensk lag inte kunna inträffa men domstolarna är nog de som oftast bryter mot lagen.

Det ser ut som en tanke att det var denna höst som Pinochets öde för första gången plötsligt kom att framstå som betydligt mindre tryggt. Men det var faktiskt en anonym brevskrivare som blev droppen som fick mig att börja förstå - och agera. Jag har nu avslöjat samtliga tre personer som någonsin skrivit anonyma brev till mig och de visade sig finnas i grannskapet och få kräla i stoftet. De hade förstås aldrig räknat med att bli avslöjade.

Det finns naturligtvis mycket gemensamt för mobbare och anonyma smädare. Mest slående är kanske innerst inne att de är så uppenbart fega. Det hörs ju redan på namnen; de tillhör en mobb eller är anonyma (eller använder falskt namn). De väljer så tydligt, men kanske omedvetet, situationer där de tror att de är säkra för att offret har svårt att försvara sig. De vågar inte så mycket som ett ord när de förstår att det riskerar att slå tillbaka mot dem själva. Men det är just det som de sällan förstår - att de i själva verket genom sina ord eller slag gör sig till de kräk som de försöker utmåla sina offer som.

Att bli "mobbad" är ett bevis för svaghet men också ett bevis för att man har det bästa incitament att bli starkare än angriparna. Att få anonyma brev är däremot enbart ett bevis på styrka - inför den svage finns ingen anledning att vara anonym.

Men nu ska jag avslöja det riktigt allvarliga, det som i grund och botten låg bakom att jag orkade göra mig besväret att avslöja de fega brevskrivarna, fast det tog lång tid innan jag förstod att det som gjorde mig känslig för smädelserna var att jag aldrig riktigt fattat hur mycket det betydde som låg ett kvarts sekel tillbaka i tiden.

Mig veterligen är detta första gången sådana här saker avslöjas på detta sätt. Jag vet inte om någon annan har gått ut så här förr. Men en sak vet jag, vad som än händer så är det inte sista gången någon gör det. Jag hoppas att så många som möjligt berättar vad som hände, med gärningsmännens namn och allt, för 5, 10, 25, 50 år sedan. Säkrare vittnen än vi finns inte. Och oftast inga andra vittnen heller.
 
 




KAPITEL 1

ÄRKEBÖDELN






- Tomas Fasth.

- Ja.

Så måste det väl ha låtit första gången jag hörde ärkebödelns namn, det som nu hela världen får möjlighet att höra. Det var i augusti 1972. Upprop i Gottfridsbergsskolan i Linköping. Där nu flera bostadslängor ramar in en liten gård, bredde på den tiden ut sig en asfalterad skolgård omgiven på tre sidor av lummiga träd.

Första gången han verkligen höll på att ha ihjäl mig var när han jagade mig ut från klassrummet när lektionen slutade, genom korridoren, nerför trapporna, ut genom porten mot Västra Vägen, runt halva skolbyggnaden och snett över hela skolgården. Jag är min bäste kamrat evigt tack skyldig för att han låtsades hjälpa bödeln, kom ifatt mig och höll fast mig bakom ett träd nedanför sopskjulet. Precis när bödeln hinner fram ger min kamrat mig en knuff i motsatt riktning på andra sidan trädet. Jag fattade först ingenting. Min kamrat var tvungen att väsa åt mig:

- Stick nu då!

Och jag stack. Någonstans har jag läst att det fanns plats för skratt i koncentrationslägren. Och det kanske det gör här också. Samtidigt som bödeln störtar in bakom trädet på ena sidan så far jag som skjuten ur en kanon ut från andra sidan, i rakt motsatt riktning. Jag tänkte redan en stund efteråt att det måste ha sett komiskt ut, komiskt på ett strålande och upplyftande sätt, som ett hopp för världen.

Att min kamrat som var fysiskt svagare än jag kunde hålla fast mig berodde på att jag just drabbats av en andnöd svårare än vare sig förr eller senare. Jag höll på att kvävas och kunde inte göra motstånd. Sekunderna bakom trädet när min kamrat höll fast mig blev avgörande, jag lyckades häva andnöden och springa vidare. Lyckligtvis led Tomas Fasth av kronisk andnöd och kunde inte följa efter så mycket längre. Ärkebödelns andnöd berodde av astma, min andnöd berodde av att jag för första gången i mitt liv verkligen flytt i panik för mitt liv.

Dessvärre blev min kamrat föremål för bödelns vrede när denne insåg att jag blivit släppt. Jag tror, jag hoppas att han klarade sig undan genom bortförklaringen att jag slagit mig fri. Och så var just denna min kamrat, om jag inte Gud förbjude missat något, inte i särskilt hög grad föremål för bödelns antipati. Någon dag efter gjorde jag ett lamt och naivt men samtidigt talande försök att uttrycka min tacksamhet genom att fånga in min kamrat och föreslå mina andra kamrater att vi skulle överfalla honom, varpå jag tänkte se till att släppa honom. Det stupade på att ingen var intresserad av att överfalla honom. Så bra!

*

Nästa minne som dyker upp är från långt senare. Det är utanför slöjdsalarna på Folkungaskolan, huvudskolan och rektorsområdets rektors säte. Tomas Fasth riktar en mycket hård spark mot den av mina kamrater som vid sidan av mig ansågs lämplig att "mobba" som det så käckt fortfarande kallas. Jag ser det tydligt i profil på några meters avstånd, ett minne från ett koncentrationsläger kunde knappast etsa sig fast bättre på näthinnan. Kanske är det förresten ett minne från ett koncentrationsläger.

Sparken träffar i nedre delen av ryggen, i ändan som man säger. Man kan nästan höra det krasa. För det här är minst av allt någon vänskaplig "spark i baken" killar emellan och det har inte bara med uppsåtet att göra och inte heller bara med ärkebödelns nästan synligt glödande hat mot dem som på något sätt är annorlunda. Det är som skillnaden mellan lösa skott och verkanseld. Det vi utsattes för var mestadels "lösa skott" eller snarare skenavrättningar.

Men här är det verkanseld. Jag minns min kamrats ansiktsuttryck, det fungerade lika bra som att se en halvdöd människa på bild från ett koncentrationsläger. Skillnaden var kanske framför allt att här var jag med när det hände. Maktlösheten, skräcken, vreden och förnedringen över att inte kunna ingripa. Ändå vill jag be min kamrat om förlåtelse, jag borde ha valt en hedervärd död framför en förnedrad överlevnad. Jag borde mot alla odds ha gått emellan.

*

En gång, långt ifrån den värsta, kom Tomas Fasth fram till mig och tog tag i min handled och kramade åt allt han orkade. Här var vi ganska gamla, jag tror det var i nian. Han sa ingenting, jag fick efter några sekunder fram:

- Det kan bli stopp i blodcirkulationen...

- Jaa, svarade han med lite uttryckslöst barsk röst och släppte så småningom sitt grepp.

*

Jag märker att jag får svårt att hitta dessa bilder, jag söker visuellt av skolbyggnaden med dess olika miljöer för att hitta situationer där bödeln satte in sina attacker. Men bilderna sinar. Det är ganska naturligt, inte i och för sig för att det gått ett kvarts sekel, plågan har överlevt och till och med utvecklats under tiden, utan för att detta kvarts sekel har gått ut på att förtränga, försöka städa undan, sluta komma ihåg. Bara de allra mest dramatiska situationerna minns jag spontant.

Glömskan kan också bero på att många situationer blev så vanliga att de närmast blev vardagliga, alltid samma sak alltså.

Så fort man ska förflytta sig måste man se sig omkring och tänka efter. Vilken väg är bäst? Det är dessutom mycket svårt att veta och väljer man fel så grämer man sig och klandrar sig själv efteråt.

Mot slutet av gymnastiklektionen är det hög tid att bestämma flykttaktik. Det finns egentligen bara två saker att välja på och lika ödesdigert blir det att välja fel: Försöka få sluta lite tidigare och i vild karriär slänga sig utför trappan, slänga ihop gymnastik-kläderna och ut, ut, ut, tänk om jag tappar något, törs jag spilla ett par sekunder på att ta upp det? Eller försöka dröja sig kvar till dess att läraren kör ut en och bara hoppas, hoppas, hoppas att bödlarna hunnit i väg.

En gång hör vi ett rykte, jag och min kamrat, att gymnastik-lektionen sist på dagen är inställd. För guds skull, ta inga risker med att kontrollera att det stämmer, fort i väg hemåt. En annan kamrat kom springande efter oss så småningom och berättade att ryktet visat sig falskt men då hade vi redan kommit utanför skolans område och tyckte inte att vi behövde tro honom, även om vi inte längre var lika övertygade om legitimiteten i vår flykt som vi faktiskt varit först.

Följande gymnastiklektion blev vi utskällda efter noter av gymnastikläraren. Han refererade händelseförloppet, ..."och jag skickade till och med en man efter er!", och skrek sedan rakt i ansiktet på oss "Vad är det här om inte RENT FÖRBANNAT SKOLK!?!". Det var faktiskt riktigt obehagligt. Kanske tur man var van vid värre obehagligheter.

*

Att komma ihåg är ett livsprojekt. I halva mitt liv har jag lagt en ofantlig energi på att omedvetet glömma. Nu skulle plötsligt hela processen vändas. Vissa saker kom jag förstås ihåg från början. Jag fick börja med de triviala minnena. Det gjorde jag ogärna. Varför? Det ver obehagligt. Plötsligt slog mig tanken att det var obehagligt därför att det höll på att föra tankarna till det jag lyckats glömma.

Att någon hackas på beror inte på den personen utan helt och hållet på dem som hackar. Vem det hackas på beror däremot till stor del på de hackade.

*

Ärkebödeln var född den sjuttonde maj, i något skolsammanhang kom det upp och jag minns det så väl för att det är Norges nationaldag. I dag är han trettiosju år och bor i Skäggetorp i Linköping. Jag berättar det för att det finns fler som heter Thomas Fast och ingen oskyldig ska behöva bli utpekad.
 
 




KAPITEL 2

TERMINSBÖDELN






En särskild episod i mitt sönderslagna liv upptas av Terminsbödeln. Det var en patetisk skepnad vid namn Peter Johansson. Kan man som gisslan bli kompis med sin fångvaktare så kan man också fås att bli kompis med en terminsbödel, kanske redan nästa termin. Så sönderslaget var mitt liv redan i sjunde klass.

Nu blev vi, tack och lov säger jag, inte direkt nära vänner. Men bland alla besynnerliga anledningar så fanns det väl någon anledning till att jag accepterade hans närvaro, bland annat på skoltidningens redaktion något år senare. Han hade inte alls gjort avbön eller så men tyckte tydligen att den där terminen räckte och ville väl pröva något nytt sätt att förhålla sig till människor.

På höstterminen i sjunde klass hade vi fritt valt arbete, i form av "Unga forskare". Jag tror inte det var meningen att vi skulle forska i vad som händer med en människa när hon torteras och ingen skugga skall falla över vår handledare som knappast kunde ana vad som hände så fort dörren stängts till klassrummet som användes som grupprum och avbröts så fort dörren öppnades igen.

Hur det egentligen började har jag nog förträngt alltför djupt men det jag minns var hur han med förödande effektiv psykologisk terror lyckades tvinga mig till att göra som han sa. De flesta människor tycks inte ha klart för sig att en trettonåring, som de föredrar att kalla "barn", överhuvudtaget kan utöva terror utom möjligen i överförd betydelse som omskrivning för "bus". Och bus är ju just vad många betraktar mobbning som. Jag däremot tror inget, jag vet att en trettonåring eller rättare sagt "rätt" trettonåring kan utöva terror exakt lika effektivt som en trettioåring.

Det våld som förekom var mer för att understryka vad han redan sagt, det skulle ligga i luften snarare än skada mig fysiskt. Peter Johansson var en slags "gentlemannabödel" som säkert skulle ha tagit ett glas med offret innan han lät bilan falla. "Kamratskapet" ingick i förnedringen av offret och upphörde i samma stund som offret vägrade lyda order. Det är nog en av de effektivaste formerna av terror - att söka utplåna offrets förmåga att skilja mellan vän och fiende.

Efter arbetspasset tvingade han mig att följa med från skolan. Så här kunde det låta:

- Vilket håll ska du åt?

- Jag ska häråt.

- Ska vi slå vad? vilket alltså var hans gentlemannamässiga sätt att säga att vi skulle åt hans håll och så länge jag lydde kunde jag undvika våld.

En gång klarade jag mig genom att avvika när vi kom ut på skoltrappan - det råkade nämligen komma en vuxen människa förbi som ofrånkomligen skulle ha blivit vittne om bödeln försökt tvinga mig vidare.

En annan gång, när han tvingat mig att cykla tillsammans med honom från skolan, gjorde jag ett desperat flyktförsök genom att i vild panik kasta mig utför Folkungagatan på cykeln. Hade det varit halt den dagen så hade jag antingen kört ihjäl mig mot stålstaketet vid seminarietomten eller blivit mosad under en bil på Västra Vägen. Peter Johansson hann i alla fall ikapp mig strax före Västra Vägen och när han nästan var förbi mig förstod jag att flykten definitivt misslyckats. I min skräck låtsades jag inte om flyktförsöket utan skyllde på att jag trodde att han bodde åt detta håll. Vi skulle nämligen hem till honom, hade han bestämt. Så långt kom vi aldrig, han tröttnade väl på vägen efter att ha utfört några trakasserier och så hade det väl inte varit lämpligt att blanda in någon vuxen och alldeles särskilt inte föräldrarna, kan jag tro.

*

Jag har inte lyckats spåra Peter Johansson, det är på gott och ont ett rätt vanligt namn, ingen oskyldig behöver väl känna sig utpekad.
 
 




KAPITEL 3

TRAPPHUSBÖDELN






Klas Rundkvist slapp jag lära känna närmare. Det är två episoder jag kommer att tänka på när jag framkallar hans obehagliga nuna. Det som mest sårat min rättskänsla är ett av de få tillfällen då någon lärare ingrep eller ska man säga fick chans att ingripa. Min sönderslagna kamrat blev överfallen av Klas Rundkvist när vi mötte honom i trapphuset. Så får han ett slag i magen så att han viker sig till sittande ställning på ett trappsteg och den killen grät inte i onödan.

Men Klas Rundkvist har missat något som en bödel inte får missa. Han har missat ett vittne och ett vittne han inte riktigt rår på. Vår fysiklärare Marianne, som normalt hade fullt upp med ärkebödelns och vissa andras mindre allvarliga verksamhet i klassrummet nämligen att störa undervisningen, är på väg ut i trapphuset.

- Du ska inte hålla på och mobba honom! säger hon i ganska makligt tempo men uppriktigt allvarlig ton, jag är lite osäker på om hon sa "mobba", men det var den innebörden.

- Det gör väl inget... sa Klas Rundkvist i överslätande ton.

Den andra händelsen utspelade sig i det södra trapphuset och här var ärkebödeln med även om han aldrig hann göra något. Klas Rundkvist stötte ihop med mig på översta planet, det måste ha varit i närheten av trappan till vinden utanför vilken det fanns en liten avskild avsats lämplig för ljusskygga förehavanden. Han tilltalade ärkebödeln med dennes outgrundliga tillnamn:

- Kom, Fäsen, så tar vi upp honom här och mobbar honom.

Så långt hann de dessbättre inte den gången, för det passerade just en lärare och jag passade på att avvika.
 
 




KAPITEL 4

KOMPISBÖDELN






Dennis Svalin hette han och vi var kompisar ibland. Ja, det var konstigt att någon överhuvudtaget ville vara kompis med honom. Han var en fullkomligt opålitlig kamrat. Men det är inte därför jag skriver om honom och avslöjar hans namn. Jag gör det för att han systematiskt misshandlade mig och andra. Som den uppmärksamme läsaren redan uppmärksammat så har ordet misshandla i dessa sammanhang inte någon, som annars allt vanligare, överförd betydelse. Han slog folk. Och han njöt uppenbarligen av det. Det speciella med den här bödeln var bara att han allt som oftast nedlät sig till att vara kompis med sina offer. Han slog sig till sällskap. Och han slog till sitt sällskap. Är det då verkligen mobbning?

Mobbning innefattar inte regelrätta bråk mellan barn eller ungdomar. Mobbning förutsätter nämligen att den ena parten är i konsekvent överläge samt att trakasserierna i vilken form de vara må fortsätter. Men det står inget i kriterierna om att mobbare och mobboffer aldrig får vara kompisar.

Liksom jag redan beskrivit i fallet med Terminsbödeln tillhör detta de mänskliga gåtorna. Jag tror inte det berodde på att han var spännande. Att någon ville vara kompis med honom, menar jag. Det var nog bara så att man trodde sig slippa lindrigare undan om man inte avvisade honom. Så kan det ha varit även med Ärkebödeln, även om det i mitt fall var ytterst sällsynt. Han med sina illdåd var väl helt enkelt ännu svårare att tolerera. Och varken här eller där hjälpte det särskilt länge.

Han skulle alltid bestämma. Så långt var allt gott och väl. Det var bara det att anledningen till att vi lät honom bestämma, var att vi var rädda för honom. I bästa fall slapp man undan med en vänskaplig smocka då och då. Men det kunde gå betydligt värre när man inte gjorde som han sa.

Tydligast minns jag en friluftsdag i Rydsskogen. Konflikten eskalerade och utmynnade i löfte om repressalier. Jag gav mig av därifrån så tidigt som möjligt med en av mina mest rakryggade kamrater. Han ville nog mest få komma från skolan, för mig gällde flykt för livet. Det hade sånär lyckats. Men när vi cyklat en bit på stigen längs Industrigatan, kom Kompisbödeln ifatt oss. Han slängde sin cykel och flög på mig.

Efteråt sa min kamrat som knappast kunnat göra något att jag borde ha klått upp Dennis i stället för tvärtom. Han svor och var riktigt arg och det var nog den bästa tröst jag kunde få just då. Någon ställde plötsligt i utsikt att jag skulle kunna försvara mig. Dessvärre var det inget jag kom att tro på förrän långt, långt senare.

Man kan naturligtvis stanna upp ett slag och fråga sig: Vad hade hänt om jag hade gjort det? Eller, rättare sagt, åtminstone försökt det? Förhoppningsvis hade jag åsamkat honom lagom allvarliga skador för att han skulle låta mig vara ifred i fortsättningen och åtminstone bestämma över mig med något annat än hot om våld. Så går det i alla historier med lyckligt slut. Något annat skulle publiken eller auditoriet aldrig acceptera.

I verkligheten skulle det emellertid ha kunnat gå helt annorlunda. Kanske skulle jag ha slagit ihjäl honom. Han var liten till växten och hade en rätt klen kroppsbyggnad medan jag var normalväxt. Jag var livrädd och åtminstone efteråt rejält arg inom mig. Jag skulle ha fått skulden och blivit för lång tid fördömd eller i bästa fall förlåten av en omgivning som inte trott sig bevittna annat än två lekkamrater. "Hur kunde det hända?" - ni kan ju se rubrikerna framför er.

Det troligaste är emellertid att han skulle ha misshandlat mig ännu värre och därefter bestämt sig för att sätta betydligt hårdare press på mig för att visa mig vem som bestämde och vem som skulle använda våld. Och där har ni också den förmodligen bästa förklaringen till varför "de mobbade" låter det ske. Nej, ska man försvara sig med våld krävs "inte mindre våld än nöden kräver". Den gamla tjusiga regeln om "inte mer våld än nöden kräver" gäller inte i verkligheten.

Om det överhuvudtaget funnes någon bödel som jag någonsin skulle kunna förlåta så skulle det nog vara Dennis Svalin. Varför? Antagligen för att jag sett något annat än en bödel i honom. Om jag sedan skulle vilja förlåta honom är en helt annan fråga.
 
 




KAPITEL 5

SJUTTIOTALETS INGRIPARE






Två gånger minns jag att någon annan elev lade sig i vad som pågick. Båda gångerna var vid omklädningsrummet till gymnastiken.

Ena gången hade ärkebödeln fångat mig i passagen mellan själva omklädningsrummet och det yttre kapprummet. Det här var ett litet rum på kanske tre gånger tre meter med dörrar på alla fyra väggarna samt en trappa upp mot gymnastiksalarna.

Medan överfallet pågick och jag som vanligt var minst lika skräckslagen som om Du blir överfallen på öppen gata, råkade en klasskamrat passera och det var inte vilken klasskamrat som helst. Han var klassens "starke man", knappast känd för att ingripa, en enda gång hade han faktiskt misshandlat mig med ett slag i magen. Men han spred inte skräck omkring sig, man behövde inte vara rädd. Om man inte hette Tomas Fasth och just hade överfallit någon. För det var en av de få gånger jag såg ärkebödeln i underläge.

Klasskamraten blandade sig i det hela med god min och självsäker anda. Han sa något i stil med

- Jag kanske inte gillar att du håller på och är taskig mot mina klasskamrater!

Så fick sig ärkebödeln för en gångs skull en omgång medan jag passade på att smita ut med ett formellt "tack!".

Den andra gången blev inte lika dramatisk men fick likväl god effekt då ärkebödeln helt kom av sig av denna fullkomligt oväntade intervention.

- Det kanske inte är så jävla kul att bli mobbad hela tiden, sa killen i parallellklassen i mild och trött men samtidigt förebrående ton där han satt på bänken. Han var inte särskilt stor och stark och inte världens tuffaste men fullt accepterad. Ärkebödeln, han kom av sig och fick bara fram ett halvt förläget, halvt surt "nä".

Tack, innerligt Tack, Lars och Hans, det Ni gjorde har hjälpt mig genom alla år! Tyvärr satte det inte stopp för förföljelserna.
 
 




KAPITEL 6
 
 

TILL UTREDNING !






Torsten var slöjdläraren som ingrep. Jag har märkligt nog glömt hans efternamn. Det var flera i vår klass som jävlades med min kamrat även om ärkebödeln var den som använde mest våld och terror. Man störde honom hela tiden i hans arbeten, och det var detta som slöjdläraren först upptäckte, våldet förekom ju bara när man var säker på att läraren var utom synhåll. Jag var inte lika utsatt men var i alla fall med när saken delvis rullades upp. Torsten var den lärare som mest energiskt drev saken.

- Han vill jobba, men får inte en ärlig chans!

Jag kan fortfarande höra orden klinga ordagrant. Klassföreståndarna fick veta och rektor fick veta och det blev utredning, men som alltid bara av toppen av ett isberg. Relativt milda repressalier förekom, jag hoppas inte mina ögon undgick värre saker, min kamrat uppmanades att förklara för lärarna att det hela var ganska överdrivet. Jag hörde min kamrat svara några dagar senare att lärarna hade sagt att det nog inte var så överdrivet eftersom det kommit rapporter från fler håll. Något bättre kanske det blev på slöjdlektionerna, de hade ju fått en del ögon på sig.
 
 




KAPITEL 7

REKTORN KLIPPER TILL






Det finns ett par till jag vill tacka. Rektor Eskil ingrep en gång redan i femman eller sexan, helt korrekt efter upprört påtalande från vår klassföreståndare Marianne, i sin tur informerad av flera tjejer i vår klass. Ironiskt nog gällde det denna gång de snällaste mobbare jag någonsin stött på, de var rentav så klantiga att de lät våra klasskamrater bli vittnen. Dessutom gällde det ett enstaka tillfälle så frågan är om det ens uppfyllde kriterierna för mobbning. Ack, om all mobbning vore sån här, då skulle jag inte behöva jämföra med koncentrationsläger. Det otäcka är att de flesta tycks tro att det är det här som förekommer på skolorna. Då förstår man att straffmyndighetsåldern är femton år och preskriptionstiden desto kortare.

Men till handlingen. De var ganska många, kanske halva klassen av ett till två år äldre manliga elever. Så manliga var de kanske inte, dessbättre inte så bra bödlar heller. De tvingade oss att stå mot väggen. De behandlade oss ganska avvaktande, njöt mest av att vara äldre tror jag. Det värsta som jag minns att de gjorde var att de tog tag i munnen på oss, det gjorde knappt ont men var naturligtvis förnedrande.

Kanske var det värre än jag minns. Det slår mig att min kamrat haft en del mellanhavanden med de där tidigare. Men åtminstone den här gången fick vi vår upprättelse så snabbt att vi kanske inte hann bli så djupt kränkta.

- Flickorna kom som en flock fåglar omkring mig, berättade vår klassföreståndare för rektorn, som efter att ha lyssnat frågade i inte alls så bagatelliserande tonläge som textraden kan ge intryck av:

- Och vad vill ni att jag ska göra åt det här?

- Skriva ... på papper ... halvstammar eller halvsluddrar min kamrat.

- Nej, säger rektorn, jag tror inte att jag ska skriva några papper, men jag ska ta och tala lite med dem.

Det var en påtagligt tyst skara som dröp ut ur klassrummet och med rektorns imponerande kroppshydda som en formlig skugga över sig. Efter att sakframställan klarats av gör rektorn en konstpaus och säger sedan med på en gång dunkel och kraftfull stämma:

- VET NI VAD MOBBING ÄR?

- .....jaa.

Repressalier? Jo, men det är sådana repressalier man drömmer om när man inte drömmer mardrömmar. De stoppade oss någon dag senare och släppte ut bara en del av luften ur våra cykelhjul. Sedan hörde i vart fall aldrig jag av dem mer.
 
 




KAPITEL 8

LÄRARBÖDELN






Jo, faktiskt - lärare, vissa lärare eller åtminstone en lärare, kan också förtjäna detta epitet! Långt efter min tid (åtminstone har det alltid känts som långt efter) på den slutna anstalten Folkunga läste jag till ingenjör på rehabiliteringsanstalten Berzelius. Där fanns inga bödlar bland "kamraterna" så långt mina ögon kunde se, jag hoppas bara att någon annan berättar Sanningen om dem som nog trots allt fanns. Visst kunde man bli lite tråkad ibland, alltifrån missriktat grabbiga gliringar till sådant som med rätta kallas mobbning. Men förföljelserna, skräcken, bödlarna tycktes som bortblåsta. Det var som om man gått ur elden i askan. Det enda man behövde vara rädd för var ens sönderslagna själ.

Men så hände det, fullkomligt oväntat, fullkomligt chockande, fullkomligt katastrofalt. På väg in i skrivsalen blir jag överfallen och misshandlad av en lärare. Efteråt satt jag i bänken och kunde höra andra skrivvakter gå och lågmält prata skit bakom ryggen, medvetet så att jag skulle höra. Vad som hände däremellan har jag redan beskrivit i en prosaisk dikt och det är alltför plågsamt att formulera en gång till.
 
 

FUSK
 
 

Det var faktiskt så

att två placeringsbrickor

hängde intill varann på pinnen

i skolans skrivsal
 
 

Jag bedömde att jag var tvungen

att använda båda händerna

för att inte få två nummer att välja mellan

skitsamma - men du hade inte gillat det
 
 

Vakten som trodde

att jag försökte fuska

det hade behövts ett väldigt kvalificerat system

för att få ut något av ett sådant försök
 
 

Med anledning av dina två förlåtliga misstag

Du var korkad

och du trodde fel

begick du tre oförlåtliga misstag
 
 

Du förtalade

Du ofredade

Du misshandlade

en försvarslös människa
 
 

Du kastade dig fram

slet tag i min mage

gav mig fel bricka och skrek

Den här ska du ha
 
 

Nej, jag bröt inte upp ditt grepp

jag vred inte av din arm

jag kastade dig inte i golvet

jag slog dig inte blodig
 
 

Eftersom jag var försvarslös

gick ditt näsben inte av

Din käke krossades aldrig

Du behövde inte ligga sex veckor i en sjukhussäng
 
 

Det hade kanske varit bättre

så kanske mina sår läkt

på kanske mindre än femton år

kanske redan innan jag kom ut
 
 

Jag polisanmälde dig inte

anklagade dig inte ens

som du och andra fått mig att inte våga

men jag är inte längre försvarslös
 
 

Den skyldige dömdes aldrig

Varken för förtal

ofredande eller misshandel

Det är fusk
 
 

Vad skulle jag göra? Det fanns ingenting att göra. Det kan tyckas märkligt, men just sådan var situationen, den yttre situationen i skolan och samhället, den inre situationen i mig.

Vad ska jag göra? Kanske borde jag begära en formell ursäkt från skolans rektor för att en inte längre identifierbar individ ur hans personal begick ett sådant fruktansvärt övertramp. Men rektor Bengt kunde ju inte gärna veta något om vad som hänt, inte så länge resten av hans närvarande personal inte avslöjade saken och jag inte vågade göra något. Kanske skulle han ändå skämmas lite om han får reda på att han arbetat tillsammans med sådana och att något sådant kunde inträffa på hans skola. I så fall tar jag gärna emot en offentlig bön om ursäkt. Den skyldige tänker jag däremot aldrig förlåta.

Om det finns något som är säkert här i världen så är det att man inte misstar sig på bödelns ansikte. Men minns man bödelns namn, om han aldrig kommer tillbaka? Vi måste behålla all kontroll för förlorar vi kontrollen så förlorar vi den till bödlarna. Sorry, alltså, jag är inte absolut säker på att han hade det efternamn jag ser framför mig. Men tro bara inte, Mats, att jag låter Dig löpa för det! Jag ska ta dig, om jag så ska behöva få lagar om preskriptionstid ändrade!*
 
 
 
 

*Det verkar som att den skyldige avled ett halvår efter att sanningen kom fram.