Till Förstasidan med mycket mer om hur man sparar information!

Senast uppdaterad  2009-11-06 - nya redigeringar understrukna  Sidan ligger på samma server som vår huvudsajt men den enda adress Du behöver komma ihåg är www.spara.info

 

KOSTNADSEFFEKTIVA TIDSKAPSLAR

 

Vad är en tidskapsel?

"Time Capsule" definieras i The Oxford English Dictionary (1989) som "a container used to store for posterity a selection of objects thought to be representative of life at a particular time." När jag sökt varumärkesskydd - vilket ställer stora krav på tydlighet - har jag något vidare beskrivit en tidskapsel som "behållare för föremål som ska bevaras till eftervärlden" eller "behållare för bevarande av föremål och information".

Man kan konstruera utmärkta tidskapslar i Permarit eller till och med Permamit, men om man tycker att materialet är dyrt så är det inget emot vad det kostar att låta en verkstad svetsa ihop plåtarna. Det kan kosta tiotusentals kronor för en liten enkel låda. Materialet går visserligen bra att svetsa men det ställer särskilda krav på bl a tillsatsmaterial - om man 'smälter ihop' plåtarna så tappar man massor av korrosionsbeständigheten i svetsen. Med tanke på att de föremål, som är så känsliga att de ska skyddas av kapseln, i viss mån ändå kan brytas ner av sig själva, så är det kanske inte så stor idé att satsa på ett material som ska hålla i tiotusentals år. Man kan spara in på kapseln och lägga pengarna på permadokument i stället.
 

Färdigtillverkat!

Här kommer det vanliga rostfria stålet in, det som används till köksskålar. Märkligt nog är det ofta betydligt billigare med färdigtillverkade varor än att köpa själva råmaterialet. Om man sedan slipper det mesta av tillverkningen så kan man spara enorma summor. Ta två lika stora rostfria bunkar och sätt ihop fläns mot fläns.
 


 

Jag har kontrollerat med tillverkare att det rostfria stålet (2333) klarar att ligga i vanlig jord. Flera undersökningar, även långtidstester, bekräftar detta. Däremot ska man se upp med t ex havsstränder. Koncentrationen av kloridjoner i markvattnet får inte nå upp till 200 mg/kg(ppm) för då kan gropfrätning uppstå redan vid låga temperaturer. Oftast ligger den vid 5-20 mg/kg och då kan inte heller spaltkorrosion uppträda i springor. Man bör nog dra en gräns vid 50 mg/kg. Jag lät analysera jordprover från flera platser som låg bara 30-60 meter från strand vid mellersta Östersjön som har 0,6 - 0,7 procent total salthalt. Kloridhalten visade sig ligga väl under 10 mg/kg. Men detta kan naturligtvis variera lokalt. Man bör också lägga kapseln så högt som möjligt över havet, med tanke på kommande höjning av havsytan. Om man gräver ner kapseln en meter djupt, så bör markytan ligga minst tre meter över dagens havsyta, men tio meter är betydligt säkrare, det kan rentav komma att göra skillnad mellan 50 och 100 meter.

Nu skulle man kunna motståndssvetsa ihop halvorna men det är inte helt enkelt och jag rekommenderar att man istället borrar hål med några centimeters mellanrum strax utanför flänsens krön. Det kräver en del passningsarbete för att halvorna ska gå ihop men sedan skruvar man enkelt ihop med rostfri skruv och mutter, man slipper påverkan såväl på stålet som på innehållet, man kan göra hela jobbet själv och man kan relativt enkelt ta isär kapseln för kontroll.
 

Tätt!

Jag har äntligen blivit klar över vilken packning man bör använda. Jag har fått förkasta akryltätningsmedel som inte står emot vatten, silikongummi som man kan ha utanpå men inte är gastätt, butylgummi som är mycket tätt men inte särskilt åldringsbeständigt och dessutom avger små mängder gaser som enligt Riksarkivet kan skada papper. Fall aldrig för frestelsen att sätta dit en tätningslist av EPDM-gummi - den är inte gastät utan avsedd bara att täta mot drag, den avger gaser och tål inte ens vanlig olja. Att tetrafluoretenplast teoretiskt är utmärkt har jag insett tidigare, men jag trodde inte att det fanns på lager för sådana här tillämpningar, att använda plast som packning kräver normalt stora åtdragningskrafter.

Men det finns! Till och med till överkomligt pris, 30-40 kronor per meter låter mycket men med tanke på vilken avgörande funktion det har så är det väl använda pengar. Dessutom behöver man ju bara någon meter. Teflonbandet ser ut som en vanlig tätningslist men har helt andra prestanda. Det är gjort av ren expanderad tetrafluoretenplast som inte avger någonting, ska vara synnerligen tätt mot gaser som syre(EPDM släpper enligt vissa källor igenom 400 gånger och silikon 10 000 gånger så mycket), argon och vattenånga och det tål praktiskt taget vilka kemikalier som helst. Samtidigt är det smidigt att hantera och lätt att dra åt skruvarna. Praktiskt har jag kontrollerat tätheten genom att sänka ned kapseln i en tunna med vatten, det motsvarar ungefär ett högtryck plus normal uppvärmning sommartid. Vid första försöket sipprade det in några droppar där teflonbandet var lite slarvigt skarvat, men då var skruvarna inte särskilt hårt åtdragna. Jag gjorde om skarven med ordentligt överlapp och drog åt riktigt hårt och sedan hände ingenting under ett par dagars test.
 
 

 

Det kan tyckas onödigt att efter förslutning lägga silikonfogmassa utanpå denna superpackning, men det kan ändå vara tryggare med en extra barriär. Det rostfria stålet är oerhört tätt, t o m mot de minsta vätgasmolekylerna, och den enda svaga punkten förtjänar ett dubbelt skydd. Skulle kloridhalten i marken bli tillräckligt hög för spaltkorrosion(utan att nödvändigtvis nå upp till risk för gropfrätning) så ger silikonet skydd för gränsytan invid packningen liksom för skruvar och muttrar. Ytan bör inte slipas men däremot rengöras noggrant med t-sprit innan man applicerar fogmassan.

Då det nu finns starkt motsägande uppgifter om teflonets gastäthet så tänker jag lägga butylfogmassa utanpå packningen. Problemet med denna är dels att det inte är rent butylgummi utan uppblandat med bl a talk och krita vilket kan minska eller öka gastätheten, dels att den avger lacknafta under härdningen och förmodligen andra substanser typiska för gummi. Men det är fortfarande bara ett utvändigt komplement till teflonpackningen och det är i alla händelser betydligt tätare än silkongummi.

Dessvärre blir nog ingen packning lika tät som en hel svets. Problemet är att under de 'överlånga' tider en tidskapsel ska fungera så kan det hinna komma in tillräckligt mycket fukt och syre för att skada innehållet, även med en packning som under normala förhållanden skulle anses som 'absolut tät'. Det hänger nog mest på vilka tryckskillnader som uppstår. Är de obetydliga så händer kanske inget, men det handlar också om skillnader i partialtryck. Enligt de beräkningsmodeller som används så kan även de allra tätaste packningar redan vid måttliga tryckskillnader släppa igenom någon droppe om året, vilket inte på minsta vis kommer att märkas på t ex en pump i en värmecentral, eftersom varje vattenmolekyl snabbt avdunstar och även om värmecentralen vore hermetiskt tillsluten så skulle inte luftfuktigheten påverkas nämnvärt. För en tidskapsel med dess obetydliga volym skulle samma 'dropphastighet' garantera destruktion inom något år, men man kan som sagt hoppas på betydligt mindre tryckskillnad. Kanske skulle man försöka använda något slags ventilblåsa som utjämnar trycket utan att blanda inre och yttre atmosfär, men då blir det nog samtidigt en desto större yta som kan släppa igenom små mängder gaser. Jag forskar vidare på detta.

Plast är inte alls tät jämfört med metall, men har å andra sidan fördelen att vara mjuk och därmed anpassa sin form efter rådande tryckförhållanden. Därigenom torde tryckskillnaden - mot vilken gasgenomgången är direkt proportionell - bli minimal. Detta gäller alltså påsar som inneremballage, inuti kapseln, vilka i någon mån kan kompensera för osäkerhet kring packningens täthet. Det som kan hindra anpassningen är om man packar alltför trångt så att innehållet 'håller ut' plasten. Det finns speciella förslutningspåsar av polyester och aluminiumfolie. Polyester i sig lär vara tiotals gånger så tät mot syrgas och nästan lika miljövänlig som polyeten och brukar anses som arkivgodkänd, den används bl a som basmaterial för mikrofilm. Namnet polyester kan dock avse olika material, här gäller det närmast PET, inte omättad polyester med styren som används i miljöfarlig tillverkning av t ex båtar. Olika former av Nylon kan vara ännu tätare och den allra tätaste torde vara Capran Oxyshield OEB som består av dubbla lager av Nylon 6 med en copolymer av etylenvinylalkohol emellan och som ska vara hundratals gånger tätare än t o m polyester.
 

Torrt!

Kapseln ska absolut förslutas en dag när det är minusgrader ute. Om temperaturen är lägre än +0,5 C och man inte tillför någon fukt så ska mögel helt enkelt inte kunna växa, oavsett aktuell luftfuktighet och framtida temperaturer. Fem eller tio minusgrader ger bättre buffert mot fukttillförsel men är det ännu kallare riskerar man att papper mm blir sprött och faller sönder. Man bör vädra hela tiden så att utandningsluft och utdunstningar från själva byggnaden snabbt ersätts med uteluft. Man torde kunna gardera genom att lägga in torkpåsar med silica gel, det verkar svårt att köpa men torde kunna återanvändas ur apparatförpackningar etc om man ser till att det inte är förbrukat. Det lär kunna rekonditioneras genom upphettning till 150 C, lämpligen låter man det ligga ensamt i en rengjord vanlig ugn i ca 8 timmar.

Vill man göra sig besväret att ersätta luften i kapseln så ska det vara med ren argon. Denna är i alla praktiska tillämpningar absolut passiv och har dessutom fördelen att vara garanterat ofarlig för framtida generationer - bortsett från samma kvävningsrisk som med vanligt vatten - vi andas hela tiden 1 procent argon så papperen i kapseln torde vara farligare. I praktiken torde kvävgas räcka gott men trots att den är så mycket vanligare är den faktiskt dyrare än argon. Lyckas man få bort allt syre och all fukt så händer det inte så mycket med innehållet, förutom möjligen ett rent mekaniskt sönderfall. Men både syre och fukt kan finnas kvar i själva papperet och andra föremål man vill spara. Därför bör förslutningen ske i slutet av en rejäl vinter när porösa material legat öppet och haft månader på sig att torka upp i uppvärmd inomhusluft.
 

När man fyller argon trycker man in...       ...den uppborrade skruven, när det är klart drar man ut den och skruvar åt.

För att inte släppa in en gnutta luft i onödan kan man från början montera en speciellt uppborrad skruv(med muttern på utsidan) i ett precis lagom stort hål ganska nära kanten av botten i kapseln. I 'taket' i motsatt kapselhalva sätter man en vanlig syrafast skruv som plugg och gör hålet lite större så att luften kan pysa ut innan man skruvar åt när det är klart. Man börjar med att fylla argon i eventuella inneremballage som plastpåsar etc. När kapselhalvorna är hopskruvade trär man gasslangen på den utstickande gängan och blåser ungefär dubbelt kapselns volym med argon (eftersom gaserna hinner blandas en del). Sedan bör kapseln stå något dygn så att kvarvarande luft får sippra fram och man erhåller en jämn, låg syrehalt i hela kapseln. Därpå blåser man åter ungefär dubbelt kapselns volym med argon. Nu bör det vara försvinnande lite syre kvar och kapseln försluts omedelbart och definitivt. Alla tätytor ska förstås vara försedda med teflonpackning och utvändigt kan förskruvningarna gärna packas in i silikonfogmassa.
 

Varning!

Jag vill lägga till en varning: Det viktigaste är inte vad man lägger i kapseln utan vad man inte lägger i. En vanlig sprittermometer t ex ser harmlös ut, men det finns typer som innehåller något helt annat än sprit. De går lätt sönder och sprider massor av ångor om det skulle läcka ut en bråkdel av en droppe - kanske det mest effektiva sättet att förstöra hela innehållet i kapseln. De går knappast heller att kapsla in i något för vätskan och ångorna tar sig igenom det mesta. Alla typer av batterier ska man också rensa bort innan man lägger någon apparat i kapseln. Med tanke på lödkomponenter och flamskyddsmedel bör man ändå slå in apparater i plastfolie. Vätskor och särskilt vatten ska man naturligtvis vara mycket försiktig med.

Normalt ska papper inte ligga tillslutet men i en tidskapsel är det ju oundvikligt. Då kan man lika gärna skydda med en extra barriär. Det ska vara etenplast, PVC mm är rena giftet, propenplast är visserligen ofarlig men inte lika tät. De tätaste av vanliga etenplastpåsar är 'mjölkiga', halvgenomskinliga 'fryspåsar' som prasslar lite. Här är polyetenet mer kristallint än i de glasklara. Använd inte tejp för att försluta, det håller inte särskilt länge. Det finns visserligen specialtejp för åldringsbeständig byggfolie men man vet fortfarande inte vad klistret innehåller. Bäst torde vara att knyta ihop påsen om det går, annars bara vika eller trycka ihop med aluminumfolie.

Man kan prägla in text i botten av kapseln men även om man gör det utanpå så ska det göras innan man försluter för det kräver ett hårt underlag. Slå inte för hårt och se upp med skarpa stansar som t ex "punkt", den kan göra hål rätt igenom och då är det bara att byta ut hela bunken! Undvik att prägla i mantelytan på sidan, den kan vara så tunn som 0,2 mm.
 


 

Till sist vill jag varna för 'proffs' - man får helt enkelt inte lita på att en professionell, välrenommerad verkstad klarar ens de mest grundläggande uppgifter eller tar något som helst ansvar för kvalitet och säkerhet. Svensk info har de senaste åren anlitat två verkstäder i Linköping, båda med mycket gott rykte, för hopsvetsning av en enkel tidskapsel i Permarit.

Den ena lyckades inte hålla de synnerligen tydligt angivna minimimåtten och arbetade dessutom vidare i timtal trots att det var uppenbart att kapseln blev alldeles sned eftersom man inte som begärt kontrollräknat måtten. Man kollade heller inte upp att man hade den svetstråd som redan från början särskilt specificerats och flera gånger påmints om - till sist, när arbetet sånär startat (med felaktig svetstråd), visade den sig kosta 12 000 kronor att köpa in. Man erbjöd täthetsprovning med särskild utrustning - den visade sig bestå av en hink vatten. Slutligen visade det sig att man låtit antalet arbetstimmar rinna iväg helt okontrollerat, till en kostnad av flera hundra procent utöver prisindikationen - en vecka efter likvid kom helt oväntat en ny faktura på ett ännu högre belopp! Samma verkstad lyckades i ett annat sammanhang blanda ihop olika materialbitar så att vanligt rostfritt levererades som syrafast - det var inget missförstånd utan förväxling pga rent slarv.

Den andra, som fick anlitas för att försluta kapseln, lät helt simpelt bli att svetsa hela vägen - med det självklara resultatet att kaspeln inte blev tät. Detta trots uttrycklig instruktion att kapseln måste vara absolut tät och trots att de också lämnade ut den som en tät kapsel, färdig att deponeras i marken. Jag ville inte tro att kejsaren verkligen var naken men precis innan kapseln skulle grävas ner valde jag ändå att för säkerhets skull täthetsprova den - ett barn hade kunnat förutse resultatet... Båda verkstäderna har alltså visat en osannolik klantighet. Det är grundorsaken till att vi avråder från 'plåt o svets'-lösningar och i stället rekommenderar färdigtillverkade kärl som sammanfogas med ett egenhändigt skruvförband med specialpackning.

 

Etik

Etiska överväganden nämns sällan i samband med tidskapslar. Kanske för att man över huvud taget inte förstått hur långa tider en tidskapsel eventuellt kan finnas kvar och hur omvälvande förändringar som, mot all förmodan, kan hinna ske under tiden.

Låt oss ta ett konkret exempel. När man borrar hålen i flänsarna till den här beskrivna tidskapseln uppstår grader, vassa kanter runt borrhålen. Det skulle förmodligen gå att få tätt ändå, utan att fila bort dem. Men hur går det den dag när det man hoppas på händer, att någon öppnar kapseln? Jag skulle över huvud taget vara väldigt försiktig när jag öppnar en okänd tidskapsel, men kan jag därför veta att alla i framtiden skulle vara försiktiga? Skär de sig på graderna? Än sen, det är väl bara att tvätta av såret och sätta på ett plåster!
 


 

Det är här det gäller att 'förstå framtiden', att vara förutseende och att förstå att man inte kan förutse allt. Den som slutar läsa här och tycker att det är 'löjligt' skulle jag betrakta som den allra största klantskallen. Det finns absolut ingenting som säger att det finns plåster när och i synnerhet där kapseln en gång öppnas. Det finns inget som säger att det finns vatten att tvätta med eller att den som hittar kapseln vet att ett sår ska tvättas. Säg att det är en mil till närmaste vårdcentral i dag. Det finns absolut ingenting som säger att det kommer att vara mindre än hundra mil till närmaste vårdcentral den dag kapseln öppnas. Vill man vara direkt orsak till en dödlig infektion långt in i framtiden?

Lika viktigt är förstås vad man stoppar i kapseln. Sprittermometrar kan skada annat innehåll, som jag nämnde ovan. Kanske en kvicksilvertermometer inte skulle skada innehållet - men mycket väl framtida människor som kanske inte vet att kvicksilver är ohyggligt giftigt. Detta exempel illustrerar också ett vidare övervägande - säg att vi hittar en hundra år gammal tidskapsel med kvicksilvertermometrar som någon i all välmening viljat spara åt framtiden, lyckligt ovetande om faran som han permanentar. Hur kul vore det på en termometerskala? Och vi har ändå förmånen att känna till att sådana termometrar inte ska röras utan under stor aktsamhet lämnas direkt för behandling som farligt avfall. Det räcker alltså inte med att låta bli att stoppa i ämnen som vi vet är farliga, vi måste vara ytterst försiktiga med alla ämnen som inte är vetenskapligt kända för att vara harmlösa.

Etik handlar enligt min mening om förnuft, logik och ifrågasättande. Finns det någonting som är livsviktigt och mer intellektuellt betingat än något annat som har med tidskapslar att göra, så är det att se till att man inte permanentar en fara. Kan man inte inse vikten av detta så ska man nog inte göra något bestående över huvud taget.
 
 

Fredrik Flink
svensk.info